Runt huset smög det omkring en vacker orangefärgad katthona
med den tjockaste och lurvigaste svansen jag sett.
På kvällarna smet den in i en utav bodarna på gården.
Vem och vems var hon?
Hon var väldigt skygg så det gick inte att närma sig henne.
Vi frågade granen. Jo, det var en vildkatt.



Barnen sa att hon hade säkert ungar inne i boden.
Neeeej, sa jag för jag hörde ju ingenting när jag gick upp och lyssna.
En kväll var vi tvugna att stilla vår nyfikenhet.
Jag tog den lilla läslampan och gick upp för den rangliga trappan
och letade mig fram till bråtet som stod i hörnet.



Jag hörde små pip.
Och där låg fem små söta kattungar i en gammal tunna.
Kattmamman som var gömd under ett lock blev rädd och smet förbi mig
och sedan ner för trappan där hon skrämde livet ur den lilla dottern.



Vi var uppe på loftet några gånger för att kolla att de var kvar.
Dagen då vi åkte därifrån var de fortfarande kvar i tunnan.